Myter och fakta om EIPS

Fyra sega myter om EIPS — och vad forskningen och den kliniska erfarenheten faktiskt säger.

Få diagnoser är så omgärdade av fördomar som EIPS. Myterna finns i samhället, ibland tyvärr även inom vården — och värst av allt: de flyttar ofta in i huvudet på den som har diagnosen. Att skilja myt från fakta är därför inte bara allmänbildning. Det är ett sätt att lägga ner en börda som aldrig var din att bära.

Myten om manipulation

• Myt: Personer med EIPS manipulerar sin omgivning för att få sin vilja igenom.
• Fakta: Manipulation förutsätter en kall, uträknande plan. Det som faktiskt händer är nästan alltid motsatsen: panikartade försök att få hjälp med en smärta som känns outhärdlig, gjorda i stundens desperation av någon som aldrig fått lära sig mer fungerande sätt. Att ett rop på hjälp är klumpigt gör det inte till en list. Forskare och kliniker som arbetar nära människor med EIPS är påfallande eniga på den här punkten: beteendet drivs av nöd, inte av beräkning.

Myten om uppmärksamhet

• Myt: Självskada och kriser är "bara ett sätt att få uppmärksamhet".
• Fakta: De flesta som skadar sig själva gör det i hemlighet och lägger stor möda på att dölja det — raka motsatsen till att söka publik. Självskada fungerar oftast som ett desperat sätt att reglera känslor: fysisk smärta kan kortvarigt dämpa en inre smärta som känns värre. Och även när ett beteende faktiskt är ett försök att nå fram till andra, är det värt att stanna vid ordet: att behöva bli sedd när man lider är inte ett fult motiv. Det är ett av de mest mänskliga behov som finns.

Myten om obehandlbarhet

• Myt: EIPS går inte att behandla — det är bara att lära sig leva med det.
• Fakta: Den här myten hade visst fog för sig för fyrtio år sedan, när ingen behandling var utvecklad för diagnosen. Den tiden är förbi. DBT har i upprepade randomiserade studier visat sig minska självskada, kriser och vårdbehov, och även andra behandlingsformer har numera stöd. EIPS räknas i dag som en av de mer behandlingsbara psykiatriska diagnoserna. Att myten lever kvar säger något om hur långsamt kunskap sprids — inte något om dina möjligheter.

Myten om för alltid

• Myt: En personlighetsdiagnos är permanent. Har man EIPS så har man det livet ut.
• Fakta: Ordet "personlighet" i namnet lurar många, men långtidsstudierna är tydliga: de flesta som fått diagnosen uppfyller inte längre kriterierna efter ett antal år, och för de allra flesta kommer symtomen inte tillbaka. Förbättringen är alltså inte bara möjlig — den är det vanliga förloppet. Vägen dit är sällan rak, och att det tar tid betyder inte att det inte händer. Men bilden av EIPS som en livstidsdom stämmer helt enkelt inte med data.

Varför myterna skadar

Det allvarligaste med de här myterna är inte att de är okunniga — det är vad de gör. Den som tror sig vara manipulativ slutar be om hjälp. Den som tror att inget fungerar söker ingen behandling. Den som tror att diagnosen är för evigt slutar hoppas. Myterna blir självuppfyllande, inte för att de är sanna, utan för att de får människor att ge upp i förtid.

Så om någon av myterna har flyttat in hos dig: du får säga upp hyresgästen. Du är inte manipulativ — du har haft för få verktyg. Du söker inte uppmärksamhet — du signalerar nöd. Du är inte obehandlbar — behandlingen finns. Och du är inte dömd att må så här för alltid — det mesta pekar åt andra hållet.

Vid akut fara för liv: ring 112.

📱 Ankaret samlar allt det här — plus krisverktyg, guidade meditationer och dagbok — i en gratis app som fungerar helt offline. Ladda ner.