Dina känslor räknas också

För dig som anhörig: sorg, ilska, rädsla och trötthet är normala. Om självmedkänsla, rätten till eget stöd och varningstecken på egen utmattning.

Det mesta som skrivs till anhöriga handlar om hur du kan stötta någon annan. Den här texten handlar om dig. För att kunna finnas kvar över tid behöver du något som ofta glöms bort: rätten till dina egna känslor.

Det du känner är normalt

Att stå nära någon med EIPS är att leva nära en storm du inte kan styra. Då är det normalt att känna:

• Sorg — över det som blivit svårt, över planer som fått ställas in, över hur relationen förändrats.
• Ilska — även mot personen du älskar. Det gör dig inte till en dålig människa; det gör dig till en människa.
• Rädsla — för nästa kris, för framtiden, ibland för din närståendes liv.
• Utmattning — av att vara den som håller ihop, förutser och jämnar ut.

Du kan känna djup medkänsla och ren frustration samtidigt. Båda är verkliga. Ingen av dem behöver skämmas bort.

Medkänsla med dig själv

Lägg märke till hur du pratar med dig själv. Många anhöriga bär på en sträng inre röst: "Skärp dig — det är ju hen som är sjuk." Prova att i stället tala till dig själv som till en god vän i samma situation: "Det här är svårt på riktigt. Du gör så gott du kan." Självmedkänsla är inte självömkan. Det är det som gör att du orkar i längden.

Eget stöd är inte svek

Du har rätt till ett eget sammanhang: egna vänner, en anhöriggrupp, en egen samtalskontakt. Att prata om din del av historien är inte att skvallra om din närstående — det är att ta hand om dig. Du väljer själv hur mycket du berättar. Och du får ha ett eget liv med jobb, träning, skratt och vila, även under perioder när din närstående har det svårt. Det gör dig inte mindre kärleksfull. Det gör dig mer hållbar.

Varningstecken på egen utmattning

Stanna upp om du känner igen flera av de här:

• Du sover dåligt eller vaknar med en klump i magen.
• Du planerar dina dagar helt utifrån den andras mående.
• Du har dragit dig undan vänner och slutat med sådant du tycker om.
• Du går ständigt på tå, spänd inför nästa reaktion.
• Du känner dig alltmer tom eller likgiltig — som om känslorna stängts av.
• Du tänker att det inte spelar någon roll hur du mår.

Det här är inte svaghet. Det är tecken på att du burit för mycket för länge. Ta det på samma allvar som du skulle ta din närståendes mående: kontakta din vårdcentral, ring 1177 för råd, eller hör med kommunen om anhörigstöd.

Ni får må dåligt samtidigt

Lidande är ingen tävling där bara en kan få plats. Din trötthet gör inte din närståendes smärta mindre verklig — och hens diagnos gör inte din trötthet mindre verklig. En relation mår bäst när båda personernas upplevelser får rymmas. Att du tar hand om dig själv är en del av det — inte ett undantag från det.

📱 Ankaret samlar allt det här — plus krisverktyg, guidade meditationer och dagbok — i en gratis app som fungerar helt offline. Ladda ner.